Det finns möbler man känner igen på en sekund, även från andra sidan ett rum. Togo är en av dem. Den ser ut som en veckad tub som har lagt sig ner på golvet för att vila, och den har sett ut så sedan 1973. Formgivaren hette Michel Ducaroy, och möbeln tillverkas fortfarande av det franska familjeföretaget Ligne Roset, som han arbetade med under en stor del av sitt yrkesliv.
Jag möter Togo ofta i mitt arbete som inredningsarkitekt. Ibland är det ett önskemål från en kund, ibland en ärvd fåtölj som ska få en ny plats. Den väcker alltid samma fråga: hur kan något som ser så enkelt ut vara så svårt att placera?
En möbel som bara är stoppning
Det som gör Togo ovanlig är konstruktionen, eller snarare frånvaron av den. En vanlig soffa har en stomme av trä eller metall, en fjädring och sedan stoppning och klädsel ovanpå. Togo består av skum i olika hårdhet som formats och klätts direkt. Det finns ingen ram att luta sig mot och inga ben som lyfter den från golvet. Hela formen bärs av materialet.
Det var möjligt tack vare att skumplasterna hade blivit bättre och billigare under 1960-talet. Formgivare över hela Europa lekte med samma tanke vid den här tiden. I Italien kom sittsäcken Sacco 1968, och i Frankrike klädde Pierre Paulin och Olivier Mourgue sina stolar i stretchtyg över skum. Togo drev idén längst: här finns bara det mjuka kvar.
Vecken är inte dekoration
Klädselns veck brukar beskrivas som formens signatur, men de fyller också en funktion. Tyget eller lädret sys i quiltade fält som följer skummets böjar, så att ytan kan ge efter när man sätter sig och återta formen när man reser sig. Vecken gör att möbeln ser lika avslappnad ut som den som sitter i den.
Serien består av flera delar, bland annat en fåtölj, en hörndel, soffor i olika längd och en pall. Därför används Togo ofta som ett litet landskap av delar snarare än som en enda soffa. Det passar bra i rum där man vill kunna flytta om, och det är ett av skälen till att den har klarat sig så bra genom årtiondena.
Att leva med en golvnära soffa
Innan du skaffar en Togo, ny eller begagnad, är det värt att tänka igenom några saker.
- Sitthöjden. Den är låg. För många är det skönt, men den som har ont i knän eller rygg kan tycka att det är svårt att resa sig. Provsitt länge, och res dig några gånger.
- Golvytan. Den låga formen kräver luft omkring sig. I ett trångt rum blir den lätt en stor kudde i vägen.
- Städningen. Vecken samlar damm och smulor. En dammsugare med mjukt munstycke hjälper, och läs gärna min text om att vårda läder, sammet och ull.
- Kopiorna. Få möbler har kopierats så mycket. Läs om hur du känner igen en äkta designklassiker innan du köper begagnat.
Varför den fortfarande känns ny
Det lätta svaret är nostalgi, men jag tror att det är mer än så. Togo säger något om hur vi vill bo: lågt, mjukt och utan krav på att sitta rak i ryggen. Den fungerar lika bra i en sekelskiftesvåning med stuckatur som i en ny lägenhet med vita väggar, kanske för att den inte liknar något annat i rummet. Den låter de andra möblerna vara som de är.
Vill du läsa mer om tiden den kom ur finns min genomgång av fransk möbeldesign efter 1950, och i guiden till designklassiker och formgivare sätter jag in den i ett större sammanhang.
