Ordet designklassiker används om allt från en pinnstol till en lampa som kostar lika mycket som en bil. Det kan låta som ett säljord, och ibland är det det. Men det finns möbler som verkligen har något särskilt: de har tillverkats i årtionden, de har påverkat allt som kom efter, och de fungerar fortfarande. Den här guiden är en överblick. Den tar upp vad som gör en möbel till en klassiker, de viktigaste epokerna och hur du själv kan lära dig att se kvalitet.
Kort om guiden
- En överblick, inte ett uppslagsverk. Namnen är exempel, inte en topplista.
- Fokus på möbler, särskilt sittmöbler.
- Inga priser och inga köpråd om enskilda modeller.
Vad gör en möbel till en klassiker?
Det finns ingen officiell definition, men de möbler som brukar kallas klassiker har några saker gemensamt.
- De löste ett problem på ett nytt sätt. Ett nytt material, en ny teknik eller ett nytt sätt att sitta.
- De har tillverkats länge. Ofta av samma företag, ibland av flera i följd, men i stort sett i samma form.
- De har påverkat andra. Man ser deras spår i möbler som kom långt senare, och de har ofta kopierats.
- De fungerar fortfarande. En klassiker är inte ett museiföremål. Den går att använda varje dag.
Det sista är det viktigaste för mig som inredningsarkitekt. En stol som är vacker men obekväm blir sällan kvar i ett hem i trettio år.
Epokerna i korthet
Funktionalismen, 1920 och 1930-talen
Med funktionalismen kom stålrören och tanken att en möbel skulle visa hur den var byggd. Marcel Breuers fåtölj Wassily från mitten av 1920-talet och Mies van der Rohes Barcelonastol från 1929 hör hit, liksom Le Corbusiers och Charlotte Perriands vilstol. I Norden tog formgivare som Alvar Aalto och Bruno Mathsson idéerna vidare i böjt trä, med mjukare linjer och större omsorg om kroppen.
Efterkrigsmodernismen, 1950-talet
Efter kriget kom nya tekniker för formpressad plywood, plast och skum. I Danmark ritade Arne Jacobsen stolen Myran 1952 och fåtöljen Ägget 1958, och Hans J. Wegner gjorde sina handgjorda stolar i trä. I USA arbetade Charles och Ray Eames med plywood och plast, och deras vilstol från 1956 blev en av århundradets mest kända möbler. Det här är perioden som de flesta tänker på när de säger ”mid century”.
Pop och skum, 1960 och 1970-talen
Med billigare skum och nya plaster blev formerna friare. Verner Pantons stol i ett enda stycke plast blev en symbol för 1960-talet. I Frankrike gjorde Pierre Paulin och Olivier Mourgue skulpturala stolar i stretchtyg, och 1973 kom Michel Ducaroys Togo, en soffa helt i skum utan stomme. Mycket av det vi i dag kallar sjuttiotal handlar om att sitta lågt och mjukt.
Postmodernismen, 1980-talet
Under 1980-talet ifrågasatte formgivare tanken att form skulle följa funktion. Gruppen Memphis i Milano, med Ettore Sottsass i spetsen, gjorde färgstarka och lekfulla möbler som delade publiken. I Frankrike slog Philippe Starck igenom under samma tid.
Samtida design
I dag är många formgivare intresserade av hantverk, återbruk och textila tekniker. Det är för tidigt att säga vilka av dagens möbler som blir klassiker, men tillverkarna satsar allt oftare på att återutge äldre modeller och på klädslar som kan bytas.
Nordiskt, franskt och italienskt
Den nordiska modernismen är känd för trä, ljus och en mänsklig skala. Den franska är mer teknisk och ibland lekfullare, med namn som Jean Prouvé, Charlotte Perriand och Pierre Paulin. Jag har samlat tio av dem i texten om fransk möbeldesign efter 1950. Den italienska efterkrigsdesignen förde samman industri och konst. Bröderna Castiglioni, Gio Ponti och senare Mario Bellini visade att en lampa eller en soffa kunde vara både massproducerad och poetisk.
Formgivare och tillverkare
Bakom de flesta klassiker står två parter: formgivaren som ritade möbeln och tillverkaren som har rätt att producera den. Rättigheterna kan ha gått i arv eller ha sålts, och samma möbel kan därför ha tillverkats av olika företag under olika perioder. Det är en av anledningarna till att det är svårt att bedöma äldre exemplar, och att märkningen är så viktig. Läs mer om hur du känner igen en äkta designklassiker.
Så lär du dig läsa en möbel
Att se kvalitet är något man lär sig genom att titta på många möbler. Några frågor att ställa sig:
- Hur är den byggd? Syns konstruktionen, och är den logisk? Hur möts benen och sitsen?
- Vilka material är det? Massivt trä eller fanér, läder eller tyg, vilken sorts skum?
- Hur är proportionerna? En klassiker är ofta noggrant avvägd. Små förändringar i en kopia gör stor skillnad.
- Hur har den åldrats? Bra material får patina. Dåliga material blir bara slitna.
- Hur sitter den? Provsitt alltid. Det är en möbel, inte en tavla.
Ett bra sätt att öva är att gå på auktionshusens visningar, där man kan jämföra många möbler från olika tider. Mer om det finns i guiden om begagnad design.
Klassiker och hållbarhet
En möbel som används i femtio år är nästan alltid ett bättre val för miljön än tre billigare som slängs efter tio. Klassiker har en fördel här: de är gjorda för att hålla, de går att reparera och de behåller ofta sitt värde, så de säljs vidare i stället för att kastas. Många tillverkare säljer reservdelar och nya klädslar till äldre modeller, och en skicklig tapetserare eller möbelsnickare kan rädda det mesta. Det gör begagnade klassiker till ett av de mest hållbara sätten att möblera, och det är en anledning till att jag ofta börjar letandet på auktion i stället för i butik.
Samtidigt är det värt att komma ihåg att inte alla klassiker är tillverkade av material som åldras väl. Tidigt skum och vissa plaster från 1960 och 1970-talen kan ha blivit spröda, och en möbel som har stått i ett vindsförråd kan behöva mer arbete än den verkar.
Att leva med klassiker
Ett hem som bara består av klassiker kan bli stelt, nästan som en utställning. Jag tycker att de gör sig bäst tillsammans med enkla, anonyma möbler, ärvda saker och sådant man har hittat själv. En klassisk fåtölj i ett rum med en vanlig bokhylla och ett loppisbord får plats att synas. Välj de klassiker du faktiskt tycker om och använder, inte de som förväntas.
